1849-1912 Swedish painter, sculptor and playwright. He had no art training, but learnt from artist friends after abandoning his studies at the University of Uppsala in 1872. The chief influence on him was Per Ekström, whose broken colour-spot technique he attempted to copy during his initial painting period in 1872-4 in Stockholm and on the skerry-islands Kymmendö and Sandhamn. Very little of Strindberg's early painting survives, but he had already found his special motifs: the sea, usually with turbulent waves; solitary trees or flowers on bare cliffs or sandy beaches in the outermost fringe of the skerries. After he stopped painting in 1874 he became Sweden's leading art critic, as well as the ideological leader of the radical Swedish artists' movement, which in 1884 formed the Konstnärsförbund (the Artists' Association) in protest against the Academy of Art. Prominent among the members were the painters Carl Olof Larsson, Karl Nordström and Richard Bergh. During this period, however, he produced sketches in words and pictures as illustrations to his own writings, which Carl Larsson was commissioned to do thereafter. From 1883 he stayed abroad, primarily in France and Switzerland, and belonged during a couple of long periods to the Scandinavian artists' colony in Grez-sur-Loing, near Fontainebleau in France. In 1886 in Switzerland he started photography and took a series of self-portraits that were intended for publication  Related Paintings of August Strindberg :. | the city | Seascape | Coastal Landscape II | Seascape | The City (nn02 |
Related Artists:
Sultan Muhammad
Persian Painter, active ca.1505-1550 Persian illustrator. He was apparently a native of Tabriz and spent most of his life there. Contemporary sources suggest that he was at the height of his creative powers in the 1520s and 1530s when he was one of the leading painters in the employ of the Safavid shah Tahmasp. Sultan-Muhammad's documented paintings include contributions to a monumental copy (dispersed, ex-Houghton priv. col.) of Firdawsi's Shahnama ('Book of kings') made for Tahmasp between c. 1524 and c. 1529 and paintings from a copy (divided, New York, Met. and Cambridge, MA, Sackler Mus.) of Hafiz's Divan (collected poems), probably executed between 1531 and 1533. Sultan-Muhammad's paintings for these manuscripts demonstrate how the tradition of western Iranian painting as practised in Tabriz, Shiraz and other centres during the 15th century continued to be significant at the Safavid court .
George Leslie
British 1835-1921
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.